Utøya, fragment

Efter terrorattentaten i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011, bestämde jag mig för att skriva en bok. En essä med både egna minnesbilder från händelserna på Utøya och ett försök att säga något om det politiska sammanhang i vilket detta politiska dåd, det värsta i Norden i modern tid, måste förstås. Annat har kommit i vägen och jag vet inte hur det till sist blir. Jag har känt ett behov av att gå igenom mina anteckningar och fragment. Ett utdrag från den tänkta "analysdelen" ligger ute här. Det följande är några mer personliga fragment.

[…]
[På Utøya]

Jag kliver nu ut till vattenkanten. Den glesa vegetationen öppnar sig mot en liten strand av stora, platta stenhällar. Solen skiner lite mer generöst. Det är nästan som att vara framme vid ett mål man inte riktigt visste var där. En känsla av lättnad och lugn sprider sig i kroppen. Det går på några få sekunder.

Till höger om mig står och sitter en grupp ungdomar. De verkar däremot rädda och trötta. Jag minns det som att en eller två personer befinner sig några meter ut i vattnet, men inte simmande på väg bort, utan bara stilla flytande, i ögonkontakt med dem som står vid stranden.

De blinkande ljusen på andra sidan vattnet har en nästan hypnotisk effekt. Bredvid mig pågår lågmälda samtal. Det är bara att vänta på upplösningen, räddningen.

Sen går allting väldigt fort och oändligt långsamt. En liten tidsrymd på några sekunder som plötsligt, likt en krockkudde, expanderar av bilder, ljud och tankar.

Jag vet inte om jag vänder mig om för att jag hör ljudet, eller om det är andras reaktioner i min närhet som gör att jag snurrar runt och tittar tillbaka in mot ön. Det är det frasande ljudet av kropp som rör sig i vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. 

Där står en stor man. Bred och lång. Det är tio meter dit, kanske femton. Han är klädd i svart. En väktaruniform? I de där bråkdelarna av en sekund är detta kanske en av de saker som föranleder min omedelbara reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. Och håret. Som ljuset faller, verkar det nästan som att han har en blond tuppkam. Inte en sådan lång, upprest punkarvariant, men en platt och kortklippt. Den ser i alla fall farlig ut.

Och så bär han ett vapen. Ett långt, svart gevär som pekar nedåt. Jag hinner undra om han har tejpat handtaget för bättre grepp – det ser lite ljusare ut där. 

Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man ute på jobb i skogen.

Nu händer allt samtidigt.

Tvivlet som plötsligt släpps loss i min kropp – det är nästan så jag kan känna nervtrådarna bära budskapet ned till hjärtat, upp till huvudet igen och ut i armar och ben. Något är fel. Det här kan väl inte vara polisen? Hans klara, lugna rop – jag är inte helt säker på vad han säger, men tycker mig se munnen formas till ett ”O”; ”det er politiet” tror jag. Eventuellt ”ta det med ro”.

Rörelsen med vapnet – armen som lyfts och med den mynningen på geväret.

Ljudet av skott. Flera. Vassa. Definitiva.

Plötsligt har jag vänt mig om igen, utan att riktigt veta när och hur. Ljuden har ändrats. Det är som när man sätter in öronproppar. Bruset försvinner, jag hör det egna blodet bulta och väsa, verkligen väsa, i ådrorna, starka ljud blir till dova smällar. Också synfältet begränsas, fokuseras. Jag ser en kort bit framför mig.

Kroppen vill bort. Jag springer snett vänsterut, sett från ön – sett från mannen med vapnet. Jag rör mig alltså längs vattenkanten, men lite grann ut i vattnet. Havet griper tag om benen. Jag ramlar, reser mig upp, ramlar, tar några halvstående simtag, känner stenhällen under fötterna och vattnet som slår upp i ansiktet.

När medvetandet kopplas på igen, är jag övertygad om att jag troligen kommer att dö. Det är ett snabbt omslag från den utdragna timme där jag visserligen allt mer insett att vi befinner oss i en farlig situation, men ändå varit säker på att det ska gå bra, att jag ska klara mig, likaså alla som jag möter. Nu är det tvärtom. Ordlöst artikuleras denna mening i huvudet: Det är kört.

Det är inte actionfilm, det är skräckfilm tagen med handkamera.

Det sägs ibland att man ska se sitt liv passera revy i nära-döden-situationer. Så är det inte nu. Min upplevelse är fysisk. Musklerna spänner sig. Jag försöker förvänta känslan av en kula som spränger sin väg genom ryggen. Tanken leder till att jag instinktivt böjer ned huvudet – kroppen föredrar ett skott i ryggen framför hjärnan. För mitt inre öga ser jag mig själv falla framåt i vattnet, som färgas rött i anslutning till kroppen. Jag hinner mentalt bearbeta möjligheten att undkomma drunkning i skottskadat tillstånd.

[…]

[Efteråt]

Pappa är i Iran när allt händer. När han får veta att det är över, vet han samtidigt att jag har klarat mig. Jag minns inte exakt vilken dag jag pratar med honom i telefon, men jag minns flodvågen av känslor som hans röst släpper fram.

Han är hos släktingar. Några korta artighetsfraser först. Men när han säger ”baba joon, så fint att verkligen höra din röst” så går hans egen plötsligt och okaraktäristiskt upp i falsett, spricker i tusen bitar.

Pappa, så tystlåten och stabil, men så känslig och öm, oändligt kärleksfull och generös. Jag ser plötsligt framför mig den där dagen i slutet av december 2007, när jag med en alltför tungt packad, röd resväska gick på tåget till Oslo för att flytta till Norge. Hur mina föräldrar trots att jag sade att det inte behövdes, följde med ända till perrongen, och hur det var just pappa som började gråta. ”Jag har ju blivit en gammal man, hjärtat är skört”, skrattade han nästan förläget när jag kramade om honom.

Men så slungas jag tillbaka längre. Det är 1987. Jag är tio år gammal. Vi är på ’Merc Hotell’ i Alvik, omgjort till flyktingförläggning. Jag har varit borta från pappa i ett år. Nu har vi uppehållstillstånd och han har kommit till Sverige. Jag och mamma och lillebror behöver inte bo i ett rum nu, vi har fått två – med varsin dörr längs en korridor.

Det har kommit besked från Iran. Farbror Abdolreza har dödats i kriget. I en av alla dessa meningslösa gränsoffensiver i ett krig som är det utlösande skälet till att vi nu är i Alvik och inte i Tehran. Utåt har pappa tagit beskedet med fattning. Abdolreza, genomsnäll och chosefri, med sina vackra, intelligenta ögon, har ju varit så mycket ute vid fronten; varit en av alla dessa materiellt anspråkslösa, religiöst devota män som haft kort väg från knapra villkor till att finna gemenskap och värdighet i den nya statens frivilliga styrkor. Har på ett sätt längtat efter ”martyrskapet”. Men långt borta från huset i de fattiga, södra delarna av Tehran, dit beskedet har kommit och tippat en chockad mor över en depressionsgräns som hon aldrig ska komma att retirera bak, ligger nu pappa och halvsover. Han är väldigt förkyld och har feber. Jag tror inte att jag någonsin har sett honom sängliggande med feber och rinnande näsa. Något drar mig in till rummet. Jag sätter mig bredvid, nära fotänden. Det är en klump som växer i magen. Som slukar alla orden innan de har hunnit bildas. Jag kryper halvt upp bredvid pappa i sängen. Kom baba, säger han, medan tårar bildas i de rödsprängda ögonen. Är du också ledsen för amo, frågar han. Och det brister för mig. Jag borrar huvudet in i pappas bröst, nickar ett ja och bara gråter och gråter.

Men det är inte helt sant att jag gråter över min farbror, över amo. Där och då gråter jag framför allt för att jag ser att pappa är så ledsen. Det är det som lägger en tung, mörk hand över mitt bröst. Jag gråter för att jag begriper hans uppoffring. För att jag ser att han är en främling i detta rum, i detta land som jag nu redan har gjort till mitt men som aldrig helt kan bli hans. Jag gråter för att jag inte kan sätta ord på det, och definitivt inte gottgöra; inte då, inte sen.

Så är jag tillbaka i Oslo. Levande.

Jag vet att pappas spruckna röst är märkt av historia. Av maktlösheten på en flyktingmottagning i Stockholm. Av det outplånliga minnet av att ett år tidigare ha sett sin systerson – den livlige Reza för vilken han i uppväxtåren var som en extrapappa – på bårhus, också det på grund av detta malande människokvarn till krig. Av det land som han ville att vi skulle lämna, men där han lämnade kvar sitt språk, sitt yrke, sina systrar, bröder, alla systersöner och brorsdöttrar, på andra sidan staden och ute på landet, under ännu knappare villkor, som alltid sken upp, klättrade på honom, tjöt av skratt, när vi kom på besök.

Det är några sekunder i telefon som tecknar en stor cirkel i hjärtat.

Jag är här nu. Om jag någon gång längtar hem i Oslo är det till Stockholm. Jag är här som en reaktion på krigets slaktande och på en ordning där människoliv också annars gjorts billiga.

Jag ska vara här nu. Det är Breiviks fascism – det förakt för ömhet och jämlikhet som matat hans hat – som ska göras främmande; överallt.

För detta ska jag leva och strida var jag än finns, månde det bli en kort stund eller länge.

[…]

[Tillbaka på Utøya i augusti]

På Utøya står bland andra ministrarna Trond Giske, Anniken Huitfeldt och partisekreterare Raymond Johansen och tar emot anländande grupper. Det ges kort information om situationen. Det har städats på ön, några nya stigar är skapade, det har satts upp tält som inte var där förut. Man ska inte använda de ursprungliga toaletterna, men nyuppsatta provisoriska. Det sägs inget om att skräckslagna ungdomar gömde sig inne i de förstnämnda när skjutningen pågick. Men alla vet ändå.

Jag är glad över att vi får gå runt på egen hand. Det är nog precis det de flesta av oss som är där har önskat sig: att gå i sina egna fotspår, peka och jämföra.

Jag går uppför backen, förbi Informationshuset, det lilla vita huset där det med träbokstäver står ”Utøya”. Den 22 juli gick jag in där för att anmäla min ankomst och för att få med den projektor som jag använde under föredraget.

Jag går in genom huvudingången, till höger om den lilla kioskluckan. Minnesbilder av regnvåta ungdomar som uppenbarligen inte sovit så många timmar dyker upp i huvudet. Och den lite oroliga tanken jag tänkte då: att de var så unga – folk i ungdomsorganisationer blir ju på något sätt yngre för varje år som går av ens eget liv. Jag hälsar på folk jag känner igen. Ställer samma frågor som alla till varandra: Var var du? Hur klarade du dig? Hur har det gått sen?

Så kliver jag in i lilla salen, rummet där jag höll mitt föredrag. Det är då döden gör sig påmind på riktigt. På väggarna ser man spåren av skott. På golvet finns blommor och ljus utlagda. Precis i den ände av rummet där jag stod och pratade har flera personer mist livet. Försökt komma undan. Mördats. Det är en mycket märklig insikt.

Där står också en kille som blev skjuten i ansiktet men som överlevde. Jag har någon dag tidigare sett honom i tidningen. Nu står han där och pratar med en kamrat om hur det var – att de hade gjort allt för att hålla honom vaken och på så sätt vid liv. Om andra som var skjutna i närheten, vilka som skrek och vilka som låg stilla. Det hade varit en vanvettig historia också från fronten i ett blodigt krig. Nu återberättas den av gymnasieelever.

Den skottskadade pojkens mamma står bredvid. Hon ser plågad ut, obekväm med att höra berättelsen igen. Jag tänker själv på hur det hade varit att ha min mor i samma situation; stå och höra om ett mordförsök på sin son, ett som var kanske millimeter och minuter från att lyckas. Det är nästan outhärdligt.

Innan vi går därifrån visar det sig att bägge killarna var på mitt föredrag. De vill gärna berätta att de tyckte det var ett bra föredrag. Jag tackar tafatt. Ger en försiktig klapp på ryggen. Hittar inte riktigt orden.

Vi kikar också in i det stora rummet, som var proppfullt under informationsmötet om bomben i Oslo, när det slogs fast att Utøya var det tryggaste stället i världen att vara på just då. Två dagar före skotten hade Marte hållit föredrag i Storsalen. Det var en slump att inte hon också var på Utøya på fredagen, med magen bara fyra veckor mindre. Onsdagen passade bara lite bättre. Programmet lades upp i juni, medan vi var på semester i Grekland. Från hotellet kunde vi konstatera att vi en kort stund sågs samtidigt på toppen av AUF:s hemsida. ”Vi er glade for å få en så markant samfunnsdebattant til å innlede for oss på Utøya. Hun har vært en viktig røst gjennom sine kommentarer i Dagbladet ved å se integeringsdebatten fra ett annet perspektiv enn det som har vært det rådende i samfunnet de siste åra,” skrev AUF om Martes föredrag på hemsidan. Inlägget är lagt upp av ”Edvin S”. Edvin Søvik lämnade regeringskvarteret tjugo minuter innan bomben exploderade – och åkte mot Utøya. Han såg ”polismannen” Behring Breivik gå på MS Thorbjørn, men kom i sista stund inte med för att han väntade på kompisens bagage.

På AUF:s hemsida är det också lagt upp ett referat: ”Michelet innledet til en fullsatt storsal om integrering- og innvandringspolitikk. Hun brukte sin egen svigerfamilie som eksempel på hvordan det er å være asylsøker å komme til et nytt land. Hun uttrykte bekymring for den stadig mer stuerene islamofobien som får dominere den offentlige innvandringsdebatten”.

Ett annat referat av Martes föredrag skulle ha varit med i sommarlägertidningen, som var under produktion på fredagen. Referatförfattaren var också på mitt föredrag. Gjorde anteckningar i samma syfte. Han mördades av Anders Behring Breivik.